Reflektion om mitt eget sätt att lära

Så länge som jag kan minnas har jag älskat att lyssna på goda lärare som kan konsten att förmedla kunskap. Även på den tiden då det var omodernt att läraren skulle leda klassen. Även då läraren snarare skulle vara handledare än ledare så föredrog jag oftast att lyssna på en lärare som kunde konsten att lära mig nya saker och väcka nya tankar. Det gör jag än idag. Efter föreläsningen läser, studerar och funderar jag över ämnet innan jag till sist ifrågasätter. Jag ifrågasätter lärarens argument, lärarens ord och lärarens kunskaper. Om då läraren fortfarande kan ge mig svar på sina argument, ord och kunskaper så är jag fast. Då förstår jag, då kan jag. I fasen när jag ifrågasätter så gör jag kanske just en reflektion. En reflektion över mina egna kunskaper som jag vill få bekräftade och genom detta även lära mig nya saker. Därför uppskattar jag när mina elever ifrågasätter mig eftersom jag tror och hoppas att det är i de ögonblicken som de lär sig något nytt. För mig finns det ingen prestige i att inte ha kunskapen till allt. Självklart har jag inte svaren på alla elevernas frågor men jag kanske kan ge dem svaret på hur de kan gå vidare, hur de kan söka kunskapen någon annanstans.

Men jag lär mig också via trial and error-metoden. Jag uppskattade verkligen sättet som vi blev introducerade till IPaden. Genom kollegor och jämlikar fick jag snart väldigt goda kunskaper till hur jag skulle använda min lilla padda. På ungefär liknande sätt bygger jag ihop en IKEA-möbel. Först bygger jag, sen svär jag en gnutta innan jag till sist läser instruktionsboken. Den metoden fungerar också.